Politikers närvaro på nätet

Via "jardenberg kommenterar" hittade jag ett intressant inlägg av Brit Stakston som diskuterar politikers personliga närvaro i sociala medier.

Inlägget behandlar främst avsändarproblematiken. Om vi följer en högt uppsatt politikers konto på Twitter, hur vet vi då vem det är som uppdaterar denna? Man kan nog ta för givet att det inte enbart är politikern själv. Men när är det han/hon själv som skriver, och när är det någon vid hans/hennes stab? Stakston använder KD's Göran Hägglund som exempel, och ifrågasätter till viss del dennes strategi för just Twitter.

Det som gör det hela extra intressant är att Hägglund själv faktiskt följt upp inlägget och svarar utförligt på kritiken i kommentarfältet. Han menar på att det i dagsläget finns en tydlig stategi för hans Twitternärvaro, där inga inlägg som är postade av medarbetare är det i "jag"-form.

Det är givetvis ett gott betyg till Hägglund. Dels för att han är lyhörd och lyssnar på kritiken, och utan att slå ifrån sig alltför mycket rättar det som inte stämmer. Men också för att hans svar i sig kan ses som ett exempel på att han förstått vad sociala medier innebär.

Politiker i sociala medier

Nu är det ju 2010, och med risk att bli tjatig måste jag än en gång påpeka hur stor påverkan internet och framförallt sociala medier kommer att ha på årets valresultat.

Svenska Dagbladet har en artikel i ämnet idag, och även om det känns ungefär lika nyskapande som Michael Bays filmkonst att inleda artikeln med att referera till Barack Obama, så tycker jag att artikeln på ett bra sätt sammanfattar den problematik som politiker nu står inför.

Som upptagen politiker känner man kanske att tiden inte räcker till för att sätta sig in i och förstå de nya medierna fullt ut – och än mindre att lägga ytterligare tid på att socialisera på nätet. Engagemang tar tid, och än har inte alla insett att det är värt att ta sig den tiden.

Politik på Facebook

Silvio Berlusconis stab pekade nyligen ut Facebook som farligare än Röda brigaderna, i samband med attacken på den italienske premiärministern i mitten på december. Givetvis kan man direkt se ett samband mellan detta och det motstånd mot Berlusconi som frodas på det sociala nätverket.

Berlusconi engagerar och upprör även i Sverige. Diskussionen nedan följde efter min länkning till mitt tidigare blogginlägg på Facebook, med den medföljande kommentaren "Snart censurerar Silvio B internet. Woho!"

Micke: Italienska maktutövare är och har alltid varit förtyckande fascister - ända sen Romartiden! Och det italienska folket finner sig i det - gång på gång, nästan så att de gillar't! :)

Jag: Att regeringen i ett av EUs mest inflytelserika länder kan komma dragande med censurförslag är rent av skrämmande. Maktmissbruk i kvadrat. Och tyvärr är det ju inte första gången nere i stöveln. Berlusconi satsar verkligen på att axla arvet från Nero, Caligula och Mussolini.

Jag igen: Kanske tog i lite, men lika bra att passa på nu. För om Silvio B's partikompis Jimmie Åkesson kommer in i riksdagen nästa år så kanske han kör på samma spår och försöker stänga ner dina och mina facebook-diskussioner.

Johan: Väl uttryckt Markus! :)

Micke: Ingen censur här inte: Död åt fascisterna!

Jag: Tack tack =) Detta kanske kan bli nästa gemensamma blogginlägg. Men risken finns väl att vi alla tre hamnar på någon hemlig åsiktslista då.

Anna: Har man något sånär vett i skallen är det väl positivt att hamna på Berlusconis svarta lista. Nyårslöfte kanske?

Socialt med Sossarna och Centern

2010 är det som bekant valår i Sverige, och de flesta partier går nog och hoppas på att kunna göra en "Obama". Sociala medier verkar i alla fall stå högt upp på dagordningen hos såväl blåa som röda och gröna.

Johan Ulvenlöv är ansvarig för Socialdemokraternas bloggnätverk och dess kontakter med bloggare. I ett gästinlägg på Mindpark berättar han lite om hur partiet arbetar med sociala medier.

Även Centerpartiets Ulrika Ingemarsdotter delar med sig av sitt partis arbete i ett lite äldre gästinlägg.

Intressant läsning, oavsett vilket parti du hejar på.