Veckokrönikan: Läsarna förväntas lösa tidningarnas problem

Paywall – visst låter det som något ondskefullt? Något som Montgomery Burns eller någon Bond-skurk hittat på. Eller kanske Rupert Murdoch.

Det var ju nämligen just Rupert Murdochs News Corp som för en tid sedan gick ut med att deras brittiska tidningar The Times och Sunday Times kommer att införa en paywall-lösning från och med juni. Men även New York Times har proklamerat liknande planer för 2011.

Om man tänker efter så är det ju egentligen inte så konstigt att tidningar försöker ta betalt för produkten de erbjuder. Men samtidigt vill läsarna såklart inte börja betala för något som alltid har varit gratis tidigare. Ser man läsarna som konsumenter, vilket man gör om man vill ta betalt av dem, så är det absurt att tro att man ska kunna ta ifrån dem deras pengar utan att erbjuda dem något extra tillbaka.

I dagens läge tror jag en grundförutsättningen för att man ska kunna ta betalt för den här formen av innehåll är att det inte är basutbudet man betalar för – man betalar för något utöver det vanliga. Någon form av extramaterial. Jag tror det skulle fungera om tidningarna fortsätter att erbjuda 100 procent gratis innehåll, men samtidigt erbjuder 10 procent extra. 10 procent som de kräver en motprestation för att dela med sig av.

Alla som kan enkel skolmatte ser ju att siffrorna inte riktigt går ihop här. Men det är tidningarna som har problem – inte läsarna. I vilken annan affärssituation kan man förvänta sig att konsumenterna ska lösa företagets problem? Tidningarna får alltså se till att höja sig till 110 procent om de vill kunna börja ta betalt för innehåll.

Dessa 110 procent bör givetvis ses som något symbolisk, som en vision. Vad det ska innebära i praktiken är upp till tidningarna själva.

Vidare så tror jag att traditionella betalningsrutiner bör undvikas i dessa sammanhang, som jag inledningsvis var inne på så för det med sig alltför negativa konnotationer. Här är ett Flattr-liknande mikrobetalningssystem att föredra, där tillgången till extramaterialet nödvändigtvis inte har ett fast pris utan istället bygger på en vilja att dela med sig. Alla som "donerar", via exempelvis Flattr, får ta del av extramaterialet. Detta innebär att det inte blir en lika tydlig köp-situation, att det snarare handlar om tjänster och gentjänster. Ungefär som begreppet "länkkärlek", som används ofta av bland andra PR-konsulten Jerry Silfwer.

I framtiden, när läsarna har vant sig vid att betala för extramaterialet, så är det kanske möjligt att försiktigt öka andelen betalinnehåll på basutbudets bekostnad. I USA erbjöd man en gång i tiden billigare bensin mot att kunderna tankade själva, och när detta beteende väl sjunkit in ordentligt så kunde man höja priserna igen. Men det är en lång, lång process, och juni är bara några månader bort.

Som internet ser ut idag är steget från helt gratis till paywall enormt. Det kommer nog pionjärerna bittert få erfara.

Veckokrönikan: Aprilskämtet symboliserar utvecklingen

När man var liten blev det inte mycket roligare än att man zappade in sig på sportsidorna på Svt's text-tv för att läsa att "Ronaldo är klar för AIK". Det här var runt -98, -99, och den Ronaldo som idag är superstjärna i Real Madrid sprang antagligen runt hemma i Portugal och lekte med pinnar just då. Artikeln syftade på den äldre Ronaldo, brassen som bland annat avgjorde VM-finalen 2002 med två mål.

Det var ett fantastiskt dåligt och lättgenomskådat aprilskämt. Därmed inte sagt att alla aprilskämt var dåliga förr, men upplevelsen stod och föll med skämt-kvaliteten i ett fåtal kanaler.

Idag är det helt annorlunda. På internet, och genom Twitter i synnerhet, sprids aprilskämten snabbare än skörbjuggen på Vasco da Gamas skepp. Tack vare det tillåts exempelvis människor nere i Skåne skratta åt det här roliga skämtet i Västerbotten-kuriren.

Det här bevisar två saker, saker som är relativt självklara för de flesta som verkar inom modern kommunikation idag, men som ändå kan vara bra att föra fram i ett sånt här sammanhang. Det blir nämligen väldigt tydligt för de som envisas med att inte hålla med.

För det första; kommunikationen inom sociala medier drivs av engagemang och intresse. Varför sprids aprilskämten i en sån otrolig omfattning? Jo, de bidrar (om de är bra) med något värdefullt till sina mottagare. Dessutom uppmuntrar de till diskussion och samtal.

För det andra; sociala medier är antagligen den vassaste informationskällan du kan hitta idag. Är du aktiv på Twitter, och även varit det idag, har du antagligen fått nys om ofantligt mycket fler roliga aprilskämt än en genomsnittlig svensk som inte använder Twitter. Betänk att detta kan överföras till i princip valfri annan nyhetssituation.

Första april i sociala medier. Ett litet skratt för oss, men ett stort skratt för informationssamhället.

Veckokrönikan: När ska vi lagstifta mot "Hets mot bloggosfär"?

Den här frågan har varit uppe förut, och kommer garanterat att komma upp igen. Svaret förblir dock detsamma varje gång; om människor skriver elaka saker i sina bloggar är det människorna som är elaka och inte blogg-fenomenet i sig.

Jag är i och för sig inte helt säker på att Ann-Charlotte Marteus text i Expressen igår i grunden är menad som ett anfall mot bloggosfären. Hon tyckte kanske bara att Beatrice Ask fått lite väl mycket skit och ville träda fram till hennes försvar. Men artikeln kommer att tolkas som en rejäl känga till allt vad bloggar heter, var så säkra. I synnerhet i den senare delen av artikeln rasar hon mot fenomenet bloggare.

"Det finns klokt resonerande, självständiga bloggröster. Antar jag. Fast jag hittade bara pöbelmakare. Blodvittrande, maktberusade pöbelmakare."

Jag förstår om Beatrice Ask kände med dem hon talade inför, och många av dem som spyr ur sig okvädningsord i sina bloggar vet nog inte i vilket sammanhang som uttalandet gjordes. Men som justitieminister så kan man inte säga en sån sak som hon gjorde, så enkelt är det. För att svara på Marteus påstående i artikeln – nej det är inte oförlåtligt. Men man får skit, i stora mängder. Så har det alltid varit och det har ingenting med någon bloggosfär att göra, även om det givetvis blir extra påtagligt i dagens informationssamhälle.

Informationsutvecklingen till trots, så fungerar bloggosfären i stora drag inte annorlunda än någon annan uppretad folkmassa. Det börjar med att kritik, ofta väldigt saklig sådan, framförs. Sen får det oftast effekten att andra hänger på, då ibland med mindre saklig kritik. I de senare leden i informationskedjan är alla inte alltid lika pålästa i fallet. Men de blir likväl upprörda, och visar det i det här fallet genom att blogga.

Om Beatrice Ask stått på tinget under tidig medeltid och sagt något dumt hade hon fått utstå samma burop som hon får utstå nu. Skillnaden är att idag kommer buropen i digitalt format.

Så snälla Marteus, sikta lite bättre med kritiken istället för att skjuta vilt mot allt som har med bloggar att göra.

Det finns resonerade, insatta bloggkritiker. Antar jag. Fast jag hittar bara dem som inte vill se helheten.