Sanningen om Melodifestivalen

Jag läste den som vanligt eminenta Jan Gradvalls hårda men rättvisa krönika om Melodifestivalen, jag skrattade lite, länkade den till mina kontakter på Twitter och Facebook, och sen tyckte jag att det fick räcka.

Men sen surfade jag in på Nerikes Allehandas nöjessajt Meny idag, och möttes av - ja just det, en helt ny blogg tillägnad årets Melodifestival.

Inget ont om bloggaren, hon har all rätt att älska Melodifestivalen. Jag tänker heller inte kulturelit-larva mig om att det är synonymt med dålig smak att gilla den. Men när media som vanligt gör allt för att bekräfta den "fejkvärld" som Gradvall menar att Melodifestivalen är, så känner jag att jag måste jämna ut oddsen lite genom just detta blogginlägg.

Alla bör läsa Gradvalls krönika, och ägna det han skriver en tanke. Detta är inte en tävling med Sveriges bästa artister. Sen när man gjort det, och därmed kan genomskåda medias hype, är det självklart fritt fram att konsumera hur mycket Melodifestival som helst.

Gradvall summerar

Få svenska populärkulturskribenter, om ens någon, levererar så bra material som Jan Gradvall. Så när Gradvall pusslar ihop en lista med 00-talets bästa låtar, album, filmer och TV-serier, så blir det automatiskt en länk från mig. Trots att det egentligen har väldigt lite med kommunikation att göra.

Vad som däremot har väldigt mycket med kommunikation att göra är hans briljanta krönika om svensk nöjesjournalistik. Från Dagens Industri 11 december.

Angående listan så kliar det naturligtvis extremt mycket i fingrarna. Men det är ju trots allt en medieblogg jag driver, så jag nöjer mig med att konstatera att Gradvall har god smak gällande valet av The Wire, samt att han fått med Mitt hjärtas förlorade slag på filmlistan. Hade dock gärna sett Infernal Affairs på den sistnämnda.