Agendas inslag om de svenska politikernas första trevande steg inom de sociala medierna var ganska grundläggande, och innehöll knappast något nytt för oss som jobbar med detta. Men självklart ändå bra att frågan uppmärksammas, vilket kanske kan leda till ökad förståelse för sociala medier utanför branschen.
Håller dock inte riktigt med
Sofia Mirjamsdotter, som uttalar sig som expert i programmet, angående att många svenska politiker riskerar att göra bort sig genom att använda de sociala medierna på fel sätt. Hon använder
Mona Sahlin, och hennes oförmåga att förstå att
Twitter bygger på interaktivitet, som exempel.
Självklart får det inte någon bra effekt om man använder sociala medier till att proklamera ut sitt budskap på Nordkoreanskt manér. Men det finns värre saker man kan göra som politiker än att visa lite okunskap gällande nya tekniker. Jag håller här helt med Expressens ledarskribent
Johannes Forssberg när han i programmet säger att lärande till stor del handlar om att misslyckas, och desto mer politikerna misslyckas desto bättre blir de.
Även om Sahlin var helt fel ute första gången så har hon förhoppningsvis lärt sig av misstaget till nästa försök. Till skillnad mot dem som inte vågade försöka alls.
Den verkliga faran hittar vi istället på ett mer personligt plan. De politiker som har svårt att hålla tungan rätt i munnen får nu helt plötsligt enormt mycket fler chanser att försäga sig, på bloggar, Facebook och Twitter. Där helt okorrigerat av lite mer eftertänksamma kollegor.
Ett exempel på detta är KD's
Lennart Bondeson i Örebro, som råkade kalla sina väljare "ynkliga och svaga" i sin
blogg.
Inlägg
